Camilla

Man snubblar ibland in på det här med att fundera över liv på andra planeter och hur det skulle se ut/kunna vara. Bilden av "utomjordingar" är ju inte direkt nyanserad, utan de ser alltid ut som att de skulle andas med ögonen och vara gjorda av slajm (svindlande tanke: en del 2000-talister vet kanske inte vad slajm är?!) eller något. Jag förstår inte varför de alltid har svarta enorma ögon och ett abnormt huvud? 

 

Igår läste jag en rubrik som var om några forskare och hur de hade "levt på mars" dvs en simulation av det, i ett års tid. Hur det var intresserade mig inte så mycket, så jag läste aldrig artikeln, men jag började snarare fundera över det här med liv på andra planeter. 

Nu har ju jag inte direkt forskat på det här, och det är ett oerhört svårforskat område misstänker jag, men vad är det som säger att det inte finns 3000 pararella universum där det lever människor på en planet som är exakt som Tellus? 
Det började jag fundera över. Hur det kanske finns flera olika solsystem som ser precis likadana ut och där allt funkar precis likadant som i vårt. Hur det kanske är så att det i dessa solsystem föds samma människor, men med annorlunda öden osv. Exempelvis kanske Hitler växer upp och blir en god människa, kanske är Sverige ett land i extrem fattigdom och tredje världen är i väst och så vidare. Man skulle kunna fundera på sånt här i evighet. 

 

En annan tanke som jag hamnade i när jag funderade över detta var att när man dör, så kommer man till en annan planet. Att det är det som händer. Man hamnar på Saturnus eller kanske Jupiter, och så dör man och kommer till alla planeter innan man slutligen kommer till en ny galax. Man vet dock inte om detta SJÄLV, man tror att alla planeter är jorden, fast man kanske bor på t.ex pluto. Därav skulle forskare heller aldrig kunna upptäcka liv på en annan planet, eftersom de som bor där lever i ett annat tidevarv än de på den planet man själv bor på. En annan tanke angående det, skulle vara att man bodde på den planet man bodde på, säg Jupiter, och såg Jorden som en tom/obeboelig planet på grund av det ÄR så i det tidevarvet när man bor där. 

 

(Detta medförde en dödsångest som gjorde att jag fick svårt att sova pga började fundera över det här med att rymden är oändlig och var man tar vägen när man dör med mera, det är inget att rekommendera klockan 01.30 på natten). 

 

Därefter fick jag be mig själv att sluta, för att inte helt hamna i det här oändlighets-tänket som man förmodligen kan bli sinnessjuk av, på riktigt alltså. Dessutom behövde jag sova. 
Hur orimliga/sjuka mina tankar än låter, så finns det ju INGENTING med rymden i övrigt som faktiskt känns normalt. Den galax som ligger närmast oss ligger 2,5 miljoner ljusår bort? Det går inte ens att förstå och ta in, en människa lever allt som oftast i maximalt 100 år. Och den där är 2,5 miljoner ljusår bort. 

 

Rymden är inte normal och går inte att förklara, och döden går absolut inte att förklara. En dag lever man och sedan finns man bara inte längre, det är så otroligt obehagligt att det inte är sant. Den enda som vet något om döden är den som är död, och då är man död? Då ska man TYDLIGEN inte finnas, utan endast ligga nedgrävd i jorden, utan funktion. Det finns ingenting som är normalt med det. Födseln är förresten också en märklig grej, men främst av biologiska skäl så som HUR det kan finnas något som kan skapa en människa i en pung och det där med ägg i livmodern, nej allt ÄR faktiskt konstigt. Just för att det är oförklarligt. 

 

Det händer ju ibland att man funderar över rymden och hur det kan komma sig att vi ens lever, att vi ens kan ha sådana här märkliga tankar, vad det är som gör att min hjärna fungerar (well...) och HUR the fuck saker och ting ens skapades. 

 

En tanke jag har emellanåt angående rymden, och som jag SÅ ofta har, och även tror är extremt vanlig (extremt vanlig bland människor som funderar alldeles för mycket, det vill säga) trots allt, är det här med att vi lever i något slags The Sims, där vi blir styrda av andra varelser på andra planeter eller så, andra galaxer kanske? Tänk om det är så att i Andromeda-galaxen, den som ligger 2,5 miljoner ljusår bort alltså, där bor The Sims-gubbarna. På riktigt alltså, dom bor och lever där och VI styr över dom, medan dom tror att dom lever och styr över sina egna liv. 

 

Det grämer mig en hel del att vi till exempel, av naturliga skäl, ALDRIG kommer få reda på vad det finns för liv i andra galaxer, hur det ser ut i deras solsystem, OM det finns liv som går att likna vid det mänskliga med mera. 

 

Därför försöker jag låta bli att tänka på rymden allt för mycket, jag tror nämligen att det finns en anledning till att man brukar prata om "galna vetenskapsmän"... Jag skulle garanterat ha blivit galen, tillräckligt för att man skulle behöva låsa in mig för all framtid. 

Ja ni ser ju här ovan att jag redan är på god väg. 
/CW

Igår blev jag sjukligt paranoid när jag upptäckte att lösenordsskyddet på denna blogg inte tycktes fungera. Här stod tidigare en hel del extremt privata tankar och jag hade till och med skrivit folks NAMN. Rädda det som räddas kunde - jag sparade ned det som behövdes i datorn och raderade sedan ut ALLT ANNAT som skrivits här. Mycket, var det inte. 

 

Så nu börjar vi om. Helt och hållet. Bort med allt och skriva om sånt som jag ibland vill twittra om eller diskutera med folk, men som folk oftast är noll komma noll procent intresserade av. 

Med det sagt, så misstänker jag att den här bloggen kommer att läsas av ca noll personer också, jag ämnar inte marknadsföra den MEN! jag tänker ha den upplåst så FÅR folk läsa den, om dom hittar hit och VILL. Bjussigt av mig. 

 

Vi kan börja med det här, för det var det som fick mig att känna att jag inte fick riktigt plats med mina tankar om det på 140 tecken: 

 

Jag minns inte hur man integrerar videon i inlägget så ni får klicka er vidare till det helt enkelt. 

Viktor Troickis reaktion är... Det finns så mycket att säga om den. 

 

Det första jag tänker är att han får ett totalt meltdown, att han beter sig som ett otroligt psykfall och att det framför allt är ett högst olämpligt beteende på något så förnämt som en tennisbana, och personligen tycker jag det känns som att tennisens absoluta överklasselitism har årsmöte i London under just Wimbledon, vilket gör att man blir ännu mer bedrövad av att se det här.

Men sedan tänker jag att hans reaktion egentligen är helt underbar, på ett eller annat sätt, eftersom det där är en sådan sak som ALDRIG händer. Jag lider med Troicki när jag ser klippet, för jag tänker på hur han kämpat för att ta sig dit han är, hur han förmodligen har bråkat med kost, med träningstimmar, med psyket och med att orka fortsätta när det känns som att det inte går längre, som att det är meningslöst att hålla på. 
Så på sätt och vis är hans reaktion fullt naturlig, jag tror att de flesta människorna kan känna med honom när de tänker på alla aspekter som gör att han får detta utbrott, hur det faktiskt gör honom till en fullt mänsklig person. Givetvis var tillfället för hans utbrott olägligt, hade han lyckats hålla det inom sig till efter matchen hade han sluppit de där 10 000 $ (drabbar ingen fattig, tennisstjärnor är så otroligt överbetalda) i böter.